Skiva femton.

Jag känner mig tom. Jag har ingenting mer att säga. Skulle verkligen vilja ha semester. Sol, värme, vita stränder. Kanske helst av allt ensam. Det är konstigt hur livet går upp och ner hela tiden. Så fort man är uppe så kommer en våg och drar ner en igen. Just nu tycker jag att klockan går långsamt. Måste gå och lägga mig klockan nio för att jag ska upp tidigt i morgon bitti och jobba. Lägenheten behöver städas (som alltid) men jag vill inte. TV:n är söndagstråkig. Har åtminstone fått bort lite dagar på jobbet så att jag kan åka till Örebro och ha mammahelg, eventuellt kan ta mig till Oslo ett par dagar och hälsa på Molkis. Och sen också att efter påsk kunna åka ett dygn till Strömstad och Capri. Vackra Capri. Utsikten över havet, klipporna och ljudet av vågor. Har fastnat för det stället, vilken tur att mamma och pappa fick tag i det. Hotellet är bokat i Örebro och jag tror det kommer bli mysigt. Riktigt fint hotell och det var viktigast. Längtar dit. Längtar också till Västerbyn. Mitt finaste ställe på jorden. Att vara så långt bort är skadligt för själen. Precis som mitt jobb sakta men säkert bryter ner min själ. Jag är så trött på mat, på de opraktiska kassorna och det påklistrade leendet. Inte varje dag, ibland tycker jag att det är roligt och många av mina kollegor är bra. Men rent själsligt och kreativt, en katastrof. Och jag kommer inte heller få lära mig att räkna för de är redan för många. Om jag bara kunde omorganisera mitt liv närmare hem. Får ont i hjärtat av att vara långt ifrån mormor och morfar, farmor, Anna och Livia och övriga. Det är för långt. Jag tycker om mitt Göteborg, det som jag börjar känna som hemma, men det är för långt. Jag har ingenting mer att säga. Jag hittar inte orden. Inga svordomar, inga mjuka ord, inga hårda. Det känns bara som klyschor. Så jag säger ingenting. Låter mina skivor tala.

Skiva femton.
AC/DC Tribute. Nasum. Osorterat grejs (Dayglo Abortions mm.).
En skiva med lite diverse på skulle man kunna säga. En bra tribute till AC/DC med band som Everclear, Skid Row, Motörhead och NOFX. Många klassiska rocklåtar, odödliga! Nasum, det svenska grindcorebandet dyker upp igen. I mappen med Osorterat grejs finns det en hel del av just den sorten. Punkrock med Dayglo Abortions. ett amerikanskt band som bildades i slutet av sjuttiotalet. Deras texter handlar uteslutande om respektlöshet mot samhällets normer och ideal. De är fortfarande med i gamet och texterna följer med i det politiska läget med låtar som “America eats its young.” och “Where is bin Laden?” Det är inte helt politiskt korrekt och det tror jag inte heller är bandets mål. Musikaliskt är det skränig punkrock. Dog Eat Dog är lite mer alternativ rock slash hardcore och sist men inte minst, anarkistpunk med amerikanska Propagandhi. De är ett band med mycket politiska texter. Bandet är engagerat i anarkistiska frågor och tar också ställning mot rasism, homofobi, imperialism, fascism, kapitalism och religion. Djurrätt och veganism är också hjärtefrågor. Bildades i Manitoba, Kanada 1986 och släppte sin senaste skiva 2005, “Potemkin City Limits”. Letar man vidare i mappen så finns det lite humor med Jan Bylund och Lasse Lindroth (aka Ali Hussein.), south park-sånger och en klassiker med Blümchen och E-type, “Es ist nie vorbei.”

Dayglo Abortions: http://en.wikipedia.org/wiki/Dayglo_Abortions
Dog Eat Dog fansite: http://www.dogeatdog.nl/home/
About Dog Eat Dog: http://en.wikipedia.org/wiki/Dog_Eat_Dog_%28band%29
Propagandhi: http://propagandhi.com/

Dagens låt: Dog Eat Dog - Rocky